3 år av saknad
Början på februari, då andra gör förberedelser för Alla Hjärtans Dag och är lite extra puttinuttiga, är för oss den värsta tiden på året.
Idag är det 3 år sedan Åsa valde att avsluta sitt liv. 3 år... jag kan inte bestämma mig för om tiden gått fort eller långsamt. Vi har hunnit uppleva väldigt mycket, saker som Åsa skulle varit här för att uppleva med oss.
När vi väntade Ellie hade vi bestämt att Åsa skulle bli först om att se ultraljudsbilderna. Vi skulle sticka och hälsa på henne direkt efter och visa dom. När det väl var dags för ultraljud var Åsa redan borta. Denna gång var det min syster som låg på sjukhus och blev först att se bilderna, det var omöjligt att inte bli påmind om hur fel det blev sist.
Jag önskar så att Åsa fanns här för att se våran fina underbara dotter och få vara med om väntan på lillebror/lillasyster. Jag önskar att hon hade varit där på vårt bröllop. Jag önskar att Ellies faster hade kunnat ta med henne till stallet när hon blev äldre. Många önskningar, som tyvärr aldrig kan bli verklighet. Jag hoppas att hon finns omkring oss fortfarande, jag är lite ambivalent i vad jag tror i det fallet. Det jag vet är att det aldrig blir samma sak. Ellie och bebis i magen kommer aldrig få träffa sin faster och det sörjer jag.
Nu är inte dödsdagen den värsta, iaf inte för mig. Värst är just Alla Hjärtans Dag, dagen vi fick veta att hon försvunnit, dagen hon hittades, dagen vi fick höra att "det har inte gått så bra", dagen vi fick ta farväl i avskedsrummet. 14 februari kommer för oss aldrig att kunna bli en romantisk dag.
Har tonvis jag skulle kunna säga men jag orkar inte dra allt igen. Bjuder istället återigen på denna film som jag gjorde för 2 år sedan.
Idag har vi varit i stan och ätit på Harrys med svärmor. Åkte sen vidare till skeppsviken för att skicka upp en sån liten "luftballong". Det sket sig.. Blåsten förstörde alla tändningsförsök och om vi hade fått tänt den hade den troligen inte överlevt i luften ändå. Tråkigt att det blev så misslyckat, men vi kommer inte ge oss, den ska få flyga, bara inte just idag.
Idag är det 3 år sedan Åsa valde att avsluta sitt liv. 3 år... jag kan inte bestämma mig för om tiden gått fort eller långsamt. Vi har hunnit uppleva väldigt mycket, saker som Åsa skulle varit här för att uppleva med oss.
När vi väntade Ellie hade vi bestämt att Åsa skulle bli först om att se ultraljudsbilderna. Vi skulle sticka och hälsa på henne direkt efter och visa dom. När det väl var dags för ultraljud var Åsa redan borta. Denna gång var det min syster som låg på sjukhus och blev först att se bilderna, det var omöjligt att inte bli påmind om hur fel det blev sist.
Jag önskar så att Åsa fanns här för att se våran fina underbara dotter och få vara med om väntan på lillebror/lillasyster. Jag önskar att hon hade varit där på vårt bröllop. Jag önskar att Ellies faster hade kunnat ta med henne till stallet när hon blev äldre. Många önskningar, som tyvärr aldrig kan bli verklighet. Jag hoppas att hon finns omkring oss fortfarande, jag är lite ambivalent i vad jag tror i det fallet. Det jag vet är att det aldrig blir samma sak. Ellie och bebis i magen kommer aldrig få träffa sin faster och det sörjer jag.
Nu är inte dödsdagen den värsta, iaf inte för mig. Värst är just Alla Hjärtans Dag, dagen vi fick veta att hon försvunnit, dagen hon hittades, dagen vi fick höra att "det har inte gått så bra", dagen vi fick ta farväl i avskedsrummet. 14 februari kommer för oss aldrig att kunna bli en romantisk dag.
Har tonvis jag skulle kunna säga men jag orkar inte dra allt igen. Bjuder istället återigen på denna film som jag gjorde för 2 år sedan.
Idag har vi varit i stan och ätit på Harrys med svärmor. Åkte sen vidare till skeppsviken för att skicka upp en sån liten "luftballong". Det sket sig.. Blåsten förstörde alla tändningsförsök och om vi hade fått tänt den hade den troligen inte överlevt i luften ändå. Tråkigt att det blev så misslyckat, men vi kommer inte ge oss, den ska få flyga, bara inte just idag.
Kommentarer
Trackback
