Blir så trött..
Jag förstår att många av er menar väl men seriöst, när jag redan mår dåligt över allt jag inte kan göra så vill jag inte höra att "det kan du visst bara du tar det lugnt". Tror ni inte att jag försöker?
Lämningen av Ellie gick superbra imorse men ändå hade jag tokont när jag gick hem och sen har jag haft sammandragningar hela dagen. Bara att hjälpa en ovillig dotter på toaletten gör att kroppen skriker åt mig att sätta mig ner.
Och jo, jag försöker. Jag tvättar lite smått, försöker plocka, lagar enkel mat, leker lugnt med Ellie. Ett par gånger har jag testat mina gränser av ren frustration och behov av att få saker gjorda och det har inte gått något vidare alls.
Jag går runt med ständiga skuldkänslor mot Olof som får ta så mycket, han själv är en av dom som säger åt mig att vila och sluta be om ursäkt hela tiden.
Jag har skuldkänslor mot Ellie när hon gråter för att jag inte kan göra vissa saker med henne.
Jag tycker själv det är skitjobbigt att se saker som behöver göras utan att kunna göra något åt det. Lite kan jag göra (och det gör jag) men knappast allt jag vill och som behövs.
I gengäld har jag skuldkänslor mot lillebror när jag anstränger mig och på så sätt riskerar hans säkerhet.
Ska jag dessutom behöva stå ut med dessa kommentarer? "Hon jag känner klarar minsann av att göra det och det.." "Jag själv klarade det här" "Du kan nog om du bara du gör på ett annat sätt" "Akta så du inte tappar din kondition".
Om det skulle vara så jäkla lätt, varför säger då barnmorskor och läkare åt mig att vila och lyssna på min kropp?? Om det inte är något farligt att jag anstränger mig, varför har jag då fått både sprutor och tabletter för att stoppa dessa sammandragningar?
Tycker ni verkligen att det är bättre att jag överanstränger mig och sen hänger på förlossningen var och varannan dag och trycker i mig bricanyl?
Kan ni försöka svälja era goda råd och kommentarer och låta mig sköta det här i samråd med min man, min barnmorska och diverse läkare jag träffar? Det gör mig bara trött, ledsen och förbannad att lyssna på skiten.
Nattsömn
Häromnatten planerade jag planlösning på mitt drömhus.
Inatt kom tanken upp vad som skulle hända om Olof dog. Där låg jag och grinade lite för mig själv och funderade på hur man bäst hjälper sina barn igenom en sån kris. Kom också på att jag lite hade glömt hur Olof vill ha sin begravning och vips kom jag in på ifall jag själv skulle dö. Började mentalt författa ett dokument med hur min egen begravning skulle se ut m.m. Tog inte lång stund innan jag låg med dödsångest och bestämde mig för att jag verkligen måste ta tag i att tigga till mig en livförsäkring. Sist jag försökte fick jag avslag men det är några år sen så det är dags att ge det ett nytt försök.
Tvingade tillslut över tankarna till pyssel, betongprojekt och heminredning och någonstans efter 4 somnade jag.
Om jag lyckades vakna skapligt i tid idag? Nopes! Lyckades öppna ögonen för en timme sen. Tur att solen skiner för idag vill jag ha en dag som känns lika bra som dom tidigare två.
Dags att stänga inblicken i en galen gravid hjärna. Nu ska jag gå och äta frukost.
2011
Självklart fanns det ljuspunkter, speciellt under sommaren. Egypten-resan, stugan på Orust, släktträff i Östergötland för att fira mormor och en hel del annat. Ellie har utvecklats, äntligen börjat prata lite och allmänt varit ljuset i mitt liv.
Detta år, 2012, kan bara bli bättre. Bara Ellie blir lite bättre så kan året börja på riktigt.
Våren kommer bland annat bjuda på den årliga resan till Kiel med svärfar. 4 året i rad blir det :) Sen ska även jag, Olof och Ellie åka över till badhotellet i Danmark vilket ska bli jättemysigt. Räknar även med en resa till mor min inom en snar framtid, Ellie tjatar :)
En förhoppning med året är att bli lite pyssligare. Fick en virkbok av svärmor i julklapp med mönster för att virka blommor så planen är att lära mig läsa mönster. Nästa steg är väl att lära mig virka saker att fästa blommorna på ;)
Vill även inreda lite mer i lägenheten, fixa i Ellies rum och bli redigare med att laga ordentlig mat. Träna upp ryggen behöver jag också.
Detta är dock inga löften, utan lite förhoppningar och drömmar, löften har jag gett upp ;)
(nu ska vi packa ner barnet i vagnen och springa iväg till Ica för lite påfyllning i kylen, är lite knapert efter att vi kom hem från Köpenhamn)
Ibland
Ikväll ligger sömnen långt bort så vi ska rota fram chips och ostbågar ur kökskåpet och titta på en film. "Thank you for smoking". Jag har ju för övrigt slutat röka, ja det är väl några veckor sen nu tror jag, gött känns det!
