Självkänsla

Denna text speglar bra min åsikt angående att ge mina barn beröm.
 

Sova? Not so much

Det där med att sova gick åt skogen. Tog mig in på en blogg skriven av en tjej jag jobbat med tidigare och som för en tid sen födde tvillingar i vecka 23+1. Det är inte lätt att sluta läsa, även om den får mig att gråta. Tänk vad folk orkar gå igenom, tänk vad människor klarar av när dom måste. 
 
Nu börjar jag äntligen bli trött, jag kommer vara helt färdig imorgon. 
 
Denna vackra.. adventsljusstakegris har jag till slut gått med på att ställa upp. Eller okay, jag visste att Olof verkligen önskade det och att han blev lite glad när den andra gick sönder... och lite förvånad när jag köpte en ny. Så fine, jag skickade in honom i ett annat rum och ställde fram den i hallen som överraskning. Varsågod min älskling, nu kompromissar vi! Barndomsnostalgi är ju ändå en fin känsla så här runt jul så det ska väl karln min få.  Platsen för grisen i hallen kändes liksom mest rätt. Där hänger Åsas bilder, foton på henne och av henne, som hängde i hennes rum. Hon kanske också vill ha lite nostalgi och julkänsla.
Det där med var Åsa finns är inte så lätt, det finns ingen minneslund eller gravplats. Hennes aska är sänkt i havet och visst är det fint att åka ut och sätta sig där på klipporna. Vanligast blir att vi åker till bron, släpper ner varsin ros, kramas och viskar tysta ord ut i vinden. 
Men. Om jag skulle säga en plats i våran lägenhet där Åsa finns, där jag tänder ljus för henne, så är det just där i hallen under hennes foton.
 
På tal om Åsa visar sig Ellie mer och mer frågande. Hon känner igen Åsa direkt, oavsätt hur gammal hon är på kortet. Hon kan se en liten miniatyr på min dator och känna igen Åsa. Men sen då? "Åsa är din faster, pappas storasyster" "Du måste vara försiktig med den, den var Åsas" "Det där pennskrinet var faster Åsas, och nu får du ha det". Åsa dog när Ellie låg i min mage så allt Ellie ser är Åsas bilder och Åsas saker men det finns inga bilder på henne och Åsa tillsammans och framför allt.. det finns ingen Åsa att träffa. "Åsa finns inte mer" men det gör hon ju, i våra tankar, i våra hjärtan och i alla saker hon lämnat efter sig som vittnar om vilken person hon var. Hur förklarar man det för en 3-åring? Jag vet ju inte ens själv var jag tror runt död och vad som händer sen.
 
Nä, nu börjar jag gråta igen och klockan är snart morgon så nu ska jag försöka sova och stoppa hjärnans snurrande. 

Goda gärningar

På senare år har jag blivit dålig på att finnas där för och visa uppskattning mot människor omkring mig. Jag glömmer tacka för kort, presenter o.s.v och känner mig sen så dum att jag har svårt för att ta tag i det efteråt. Jag har så fullt upp med mitt eget, att få orken att räcka till, så tiden springer iväg utan att jag gör hälften av allt det där jag vill. Spontaniteten försviner. För några år sedan fick jag en kväll för mig att jag ville till stockholm och hälsa på kompisar, en halvtimme senare satt jag i bilen för att köra 45-50 mil. Nu vill jag helst vara hemma och ta det lugnt när barnen somnat för att ta igen mig. Jag skulle kunna skriva länge om skillnaden på mig själv nu och då och sorgen över vänskaper jag låtit rinna ut i sanden o.s.v. men..
 
Istället vill jag fokusera på min nya önskan att göra goda gärningar. 
Jag har anmält mig till MissingPeople för att få sms om när det anordras skallgångar i närheten, det är  något jag verkligen vill komma iväg på och göra en insats. 
Idag gjorde jag något egentligen väldigt litet men som jag tror betyder mycket för den det gäller. En tjej på facebook sökte bebissaker som folk kunde tänka sig att skänka till en i hennes bekantskapskrets som snart ska få barn men inte har någonting klart. Jag har ju inte mycket saker jag kan avvara eftersom jag har en liten själv men lite urvuxna kläder knökade jag ner i 2 kassar och skänkte bort. Dagens goda gärning.
 
 

Torsdags"nostalgi"?

 
Rafaello är ju så farligt underbart gott! Jag åt mängder av dessa en period i mina tonår. Ett av dom positiva minnena av min pappa, vi köpte mängder av dessa (och kexchoklad) på CityGross i Mantorp under en period som vi sen åt ute i stugan på landet medans vi spelade kort i värmen av vedspisen. Jag väljer att behålla det minnet som positivt, att det var under ett av alla tillfällen då det tagit slut mellan honom och tjejen där han ville träffas extra mycket för att han var ensam och behövde prata väljer jag faktiskt att ignorera för just den tiden hade vi det riktigt bra. Inga bråk, inga hot. Bara massor av att sitta och umgås i lugn och ro, tror att det var under den tiden jag sydde draperi dit också. Jag ångrar inte att jag inte har någon kontakt med min pappa, och jag är glad över att jag valt att skydda mina barn, men ibland är det trevligt att få upp dessa bra minnen. Allt var inte dåligt, inte alltid. Det fanns bra perioder, även om det dåliga lätt äter upp minnet av dessa. Nu svävar jag nog iväg lite men jag blev glad över att jag kunde njuta av att äta Rafaello, utan jobbiga tankar.
 
Det andra bilden är tagen precis när Olof och Ellie ska bege sig mot pulkabacken. Efter att Olof legat dålig i några dagar och jag fått ta lite mer så hade han skuldkänslor när han dessutom jobbade över idag (vilket han verkligen inte behövde ha) så han underhöll Ellie i flera timmar när han kom hem.

Ellie nattades med sagoläsning ur "Barnkammarboken" och i slutet finns några godnattvisor så hjärtat somnade gott medans jag sjöng Vargsången och strök henne över håret. Helt underbar nattning ♥
 
 
Imorgon hoppas vi på att komma iväg på babymassage nu när vi är friska och i rätt land. Annars ska jag mest dejta tvättmaskinen. Tog 3 dagars välbehövd semester så nu måste jag på´t igen. Bäst att få det gjort för i helgen väntas massor av lek och bus :)

Fastkedjad

Olof sa något om en osynlig kedja mellan mig och tvättmaskinen och det känns fanimej så. Igår pysslades det här så då körde jag bara 2 maskiner, Nora var här och scrapbookade med mig och Ellie. Ellie satt med i flera timmar och klippte, klistrade och målade. Det var supertrevligt på alla sätt och vis men idag kommer nog maskinerna få gå hela dagen om jag ska hinna ikapp. Hinner ju inte tvätta några kläder när jag måste tvätta sängkläder och handdukar hela tiden. 
 
Ögoninflammationerna håller i sig. Det började med Ellie förra måndagen, hon blev bättre på några dagar men Devin åkte på det förra torsdagen och det har fortfarande inte försvunnit. Jag fick det i måndags men blev bättre på en dag fast nu verkar det dra igång igen. Jag är så trött på det så jag vill spy åt det. Gick till vårdcentralen idag och fick droppar till lillen och nu kör jag strumpor på händerna på stackarn för att kunna byta ofta när han gnuggar sig
i ögonen.Tvättade gym och babysitter för en vecka sen men idag får det bli en omgång till. Och sängkläder, täcke, kudde, amningskudden han sover med, ytterkläder och filtar. Jag ska nog leva farlig och strunta i åkpåse och fårskinnsfällen, bakterierna kanske fryser ihjäl ute i kylan? Sen ska våra sängkläder tvättas och det är säkert lika bra att köra syrrans igen också. 
 
Ja, detta blev ett riktigt tråkinlägg, jag var bara tvungen att spy ut min frustration lite.
 
Kan bjuda på lite bilder från igår istället, jag spammade instagram.
 
Dumt att gå från långt från värmen när det ska kissas
 
så jag började skotta åt henne. Efter ett par ggr hade hon fattat så inatt stod hon vid dörren och väntade tills jag hade skottat en stig åt henne.
 
 

Sömnlösheten

Ett bra tag fungerade ljudböckerna för att jag skulle somna, innan det så somnade jag t.o.m utan. Nu fungerar ingenting. Okay, jag ligger inte vaken till 4-5 så som jag kan göra ibland men 2-3 är alldeles för länge det också när man har barn att gå upp med både på natten och på morgonen. 
Jag ligger i timmar och lyssnar på ljudboken, myser med man och djur och när det gått lite för lång tid så börjar hela kroppen klia. Överallt kliar jag sönder mig i ren nattklåda. Igår natt kliade jag sönder ett födelsemärke så jag fick gå upp mitt i natten och plåstra om mig då det inte ville sluta blöda.  När kliandet drar igång vill jag inget hellre att att kliva upp och strunta i försöken att sova men så är det ju som sagt det där med att ha barn, jag måste sova för att orka. Alltså är det bara att ligga kvar, vrida mig, klia mig och göra mitt bästa för att söva mig själv med långa djupa andetag. 
Idag försöker jag se fördelen i att jag är vaken, på så sätt upptäckte jag att Olof kört en tvättmaskin som han sen måste glömt när han gick och la sig så jag har precis hängt upp allt. 
I övrigt är jag mest tacksam över att det är helg så att vi kan turas om att ta Devin på nätterna. (Olof har gått upp i tid på jobbet denna veckan så då frågade han om jag kunde ta nätterna)
 
Nej, på det här sättet kommer jag inte somna. Tillbaka till ljudboken och kliandet, hoppas det senare ger sig innan vi ska till badhotellet och jag måste visa mig i bikini.
 

Det här med att vara 2-barnsmamma

Egentligen flyter allt väldigt bra. Ellie har förvisso dagar hon trotsar rätt rejält men det känns som om det redan börjat bli bättre. Devin sover fortfarande en hel del, i vagnen är han superlugn och sover i evigheter så det är verkligen inga problem att ha med honom ut. Min kropp återhämtade sig fortare än jag vågade tro. Jag var snabbt igång efter förlossningen och nu verkar benen vant sig vid att vara aktiva igen så smärtan där har lagt sig. Ryggen har jag fortfarande lite ont i men det beror helt på vad jag gör, igår "byggde jag om" i en garderob så det får jag såklart lida för idag men är inte värre än att det är värt smärtan för att ha fått lite gjort. Jag stormtrivs med att äntligen orka greja och fixa lite hemma och jag njuter av att orka hitta på lite mer.
Jo, allt är egentligen bra. Jag har två fina barn och en underbar man och kärleken är på topp till dom alla tre.
 
MEN, fy sjutton vad otillräcklig jag känner mig ändå ibland. Satt i duschen nu när det bara kom över mig som en smäll på käften. För ett par dagar sen kom jag på att jag missade att sätta ljus i Ellies födelsedagstårta och idag när jag tittade igenom bilderna så insåg jag att det var alldeles för få och inga alls från eftermiddagsbesöket. Olof sa något om dom där mammahormonerna när jag kom ut ur duschen och, vid frågan om hur det var med mig, började grina. Jodå, hormonerna har nog ett finger med i spelet. Det är svårt när man vill så himla mycket och tiden och orken inte räcker till.
 
Jag vill leka med min dotter, både hemma och iväg på roligheter. Pyssla, leka med alla nya leksaker och få kvalitetstid.
Jag vill lära känna min son, kunna ge honom odelad uppmärksamhet dom gångerna han väljer att slå upp ögonen och utforska omvärlden.
Jag vill hinna med romantik med min man. Prata, filmmysa, kramas.
Jag vill börja få iordning på allt efter att vi bytte rum, få klart Ellies rum, börja inreda Devins rum, bli klar med hallen och göra mysigt i vardagsrummet/sovrummet. Detta samtidigt som det ska tvättas och städas.
 
I ärlighetens namn så hinner jag nog ändå få in flera av dessa faktorer varje dag men jag vill ha mer av allt. Mer uppmärksamhet till barnen, mer fix i hemmet och kanske lite längre tid med mannen på kvällarna.
 
Imorgon är Devin 3 veckor och det är också Ellies sista dag på sommarlovet. Jag kommer toksakna henne när det är dags för dagis på måndag men det ska också bli otroligt skönt. När Ellie är på dagis hinner jag ge Devin den där extra uppmärksamheten + få lite gjort här hemma. När hon slutar igen kan jag ägna mig mer åt henne i några timmar och eftersom hon kommer behöva gå och lägga sig lite tidigare för att orka upp på morgonen så blir det mer tid för mig och Olof på kvällarna. Jag hoppas på att det ska ge en mindre splittrad mamma som får pusslet att gå ihop utan att virra sönder sig på köpet. För även om livet ändå är himla bra just nu och jag är otroligt lycklig över den familj jag har, så är jag också otroligt trött och uttömd på energi. Jag räcker helt enkelt inte till. .. behöver jag lägga till att jag önskar att jag fick upp lite mer bilder på bloggen också? Det har dock inte första prio som ni kanske förstår.. även om jag som sagt orkade precis allt jag vill. Ge mig lite supermammakrafter tack.

Det löser sig

Småvärkar höll igång lite halvt oregelbundet ett tag, ca 1 minut långa men nu är det lugnare igen. Reser jag mig upp och rör mig så kommer det kraftigare sammandragningar direkt men klockan är närmare 4 och jag har inte mycket uppe ur sängen att göra. Trött som attan är jag men lite svårt att vända sig om och sova är det ändå.
Jag kan plötsligt få in handen mellan lillebror och mina revben så han måste ha borrat ner sig lite iaf :)  Hoppas nu bara att han stannar därnere och fortsätter bana väg ut ;)
 
På många sätt har jag varit rejält negativ på sista tiden, denna graviditet har inte varit speciellt rolig. Den startade lite oväntat mitt när livet var smått kaos och det inte var helt lägligt att dra in extra hormoner och känslighet. Dom härliga veckorna med illamående såg till att visa sig och jag hann dessutom med en magsjuka eller två. När jag väl började må bättre och kände mig piggare så kom sammandragningarna runt vecka 27-28.. Oro, häng på förlossningen och bricanyl följdes av några veckors vilande vilket sög både p.g.a att jag inte kunde leka med min dotter och att jag inte kunde ställa upp som jag ville när min mamma äntligen gifte sig. Till slut var vi så långt fram i graviditeten att jag kunde sluta oroa mig för prematur födsel. Då visade det sig istället att jag hade graviditetsklåda vilket ledde till ännu mer oro, ett igångsättningsförsök och sen en väldans massa tabletter.
Nu är vi äntligen framme vid slutet, antingen kommer han av sig självt nu i helgen eller så blir det förhoppningsvis igångsättning på måndag. Snart är det klart och vi har vår älskade son/lillebror hos oss, som jag längtar efter att få hålla om honom!
 
Nu börjar jag se ljuset i tunneln.
Snart kan jag börja få tillbaka min kropp, blir smärtfri och skaffa mig någon form av kondition.
Snart kan jag krypa nära min man och kramas utan en stor mage ivägen.
Snart kan jag leka mycket friare med Ellie och åka iväg på några av dom utflykter jag vill göra i sommar.
Snart kan jag sova på mage och ligga på rygg.
Snart kan äntligen livet få den nystart som jag så länge längtat efter.
Snart kan jag uppdatera garderoben - något som är minst sagt välbehövt.
Framtiden känns ljus och jag ser fram emot en sensommar, höst och vinter som kommer vara så enormt mycket bättre än den förra. Istället för att släppa in människor som inte förtjänar mitt engagemang, omtanke och energi så ska livet fyllas av tid med min underbara man, mina högt älskade barn, ärliga och fina vänner och mängder av roligheter, mys under goa filtar, pyssel och tända ljus. Den kommande tiden kan helt enkelt bara bli bättre än det senaste året varit och födseln av lillebror känns som den stora vändpunkten så inga ord kan förklara hur efterlängtad den där resan till förlossningen är.
 
Nu ska jag nog kunna somna med ett leende trots allt. Tack ni underbara människor i min närhet som berikar mitt, min mans och min dotters liv. Ni, släkt och vänner är guld värda och trots att jag är dålig på att uttrycka det så hoppas jag att ni förstår. Det finaste man kan ge mig är att älska mitt barn och det vet jag att ni är många som gör ♥
 

Sommarlov?

Ja nu kommer ett sånt där mindre positivt inlägg. Jag är less!
Äntligen har det börjat komma fler soldagar vilket på vissa sätt verkligen gör mig på bättre humör, men vad gör jag dessa varma dagar? Jo jag gömmer mig inne. Klådan har varit värre senaste dagarna och i solen blir det betydligt värre. Har fått mer tavegyl utskrivet men den vill jag inte ta på dagen eftersom man blir lite trött av den. Idag har det kliat sen jag vaknade, vänster arm, vänster fingrar, under fötterna, på tårna, i nacken, runt anklarna o.s.v.. Känner mig så himla dum som inte kan hitta på allt jag vill med Ellie nu när hon har sommarlov men jag fixar det inte. Humöret blir lidande och det i sin tur gör mig knappast till en roligare mamma. Jag känner mig mest deppig och går och längtar efter att slippa alla dessa problem. Försöker att förtränga allt med förlossning stundtals och leva i nuet men när klådan tar i eller när huvudet snurrar av att stå upp lite för länge så är det svårt. 
Jag vet att jag troligen inte kommer få gå över tiden men 2 veckor till känns för långt. Hade det varit april/maj hade det känts lättare, men nu försvinner hela sommaren medans jag gömmer mig i skuggan och varje dag som går är en sommardag med mitt hjärta som jag går miste om.
Liseberg väntar i närmaste dagarna, Ellie vill åka karuseller och jag vill verkligen följa med men jag vet inte om jag vågar ge mig på det. Risken är att jag förkortar dagen så ev får dom andra åka själva. Isåfall får det minsann bli en sväng till i sommar när lillebror är ute. Eller så kör vi en extra sväng i vilket fall, desto roligare för Ellie om hon känner igen sig lite :)
Känner lite för att ringa barnmorskan eller förlossningen och tycka synd om mig själv men med 2 veckor kvar är jag rädd att det mest kommer låta löjligt. Jag var iaf på MVC idag och tog nytt blodprov eftersom klådan varit värre men jag nog snällt vänta tills slutet på veckan innan jag får svar.
 
 
Missförstå mig inte, dagarna har ljuspunkter. I fredags var jag på Harrys med gamla klassen och åt mat, några fina timmar med mycket skratt. I lördags var vi hos svärmor för att hämta hem vår älskling och OM jag hade saknat henne, hängde runt lite där och fikade och bara hade det gött. Igår var vi på Torp och sen träffade vi Ellies farfar och Annica som bland annat följde med hem hit för lek med Ellie och middag bestående av grillad fläskfilé och kycklingfilé.  Så ja, helgen har ändå bjudit på ljusa och glada stunder vilket jag är enormt tacksam över, önskar bara att tiden emellan dessa stunder kändes lika ljus.

Nattsudd

Efter att bloggen många gånger varit rätt negativ under våren vill jag bara göra ett litet tillägg. Självklart är det surt med sammandragningar, andningsbesvär, värkande bäcken och sjuk familj MEN det finns också mycket som är väldigt bra och som gör mig himla glad. 

Några bra saker från dagen :

* Mys med bästaste ungen som varit piggare idag och därför blev godkänd att utlånas till hennes farmor över natten.

* Jag har inte feber idag, något jag är mycket tacksam över.

* Min älskade make fick en tid till närakuten framåt kvällen, visade sig att förkylningen gett en luftvägsinfektion vilket kanske i sig inte är något att vara lycklig över men nu har han fått kåvepenin och kommer alltså förhoppningsvis äntligen få må bättre snart.

* Nu kommer jag låta skitläskig men jag blev alldeles varm i hjärtat när Ares kom in från regnet och Yanya blev överlycklig över att se honom, sprang fram för att hälsa och gav honom ett jättemottagande med pussar och mys.

* Mina skattepengar kom oväntat in på kontot trots att det stod att jag skulle få dom först på måndag.

* Gjorde mig potatisklyftor i ugnen till middag och till den kalla såsen gick jag ut i trädgården och klippte mig ett rejält klippe gräslök. Kanske inte så graciöst att stå där med saxen i spöregn men det har ändå sin charm med egenskördat.

* Olof tog spontant upp detta med förlossning vilket ledde till lite prat om önskemål inför lillebrors ankomst. Blev dock lite nervös när han började youtuba hemförlossningar men med tanke på hur läskigt han tycker att det hela är så tror jag aldrig att han skulle föreslå något sådant :)



Livet är småtrögt nu när orken är långt ifrån på topp, bäckenet värker av att jag bara kan ligga på sidan, jag har svårt att andas stora delar av dygnet o.s.v o.s.v MEN det är trots allt något övergående. Tiden kvar som gravid börjar rinna ut så nu är det bara att njuta så gott det går och se fram emot att återfå orken och framför allt få ha båda mina älskade barn ute hos mig.

Nu ska jag och min fina man gosa lite framför TrueBlood. Godnatt alla goa!

Blir så trött..

Jag förstår att många av er menar väl men seriöst, när jag redan mår dåligt över allt jag inte kan göra så vill jag inte höra att "det kan du visst bara du tar det lugnt". Tror ni inte att jag försöker?
Lämningen av Ellie gick superbra imorse men ändå hade jag tokont när jag gick hem och sen har jag haft sammandragningar hela dagen. Bara att hjälpa en ovillig dotter på toaletten gör att kroppen skriker åt mig att sätta mig ner.
Och jo, jag försöker. Jag tvättar lite smått, försöker plocka, lagar enkel mat, leker lugnt med Ellie. Ett par gånger har jag testat mina gränser av ren frustration och behov av att få saker gjorda och det har inte gått något vidare alls.

Jag går runt med ständiga skuldkänslor mot Olof som får ta så mycket, han själv är en av dom som säger åt mig att vila och sluta be om ursäkt hela tiden.
Jag har skuldkänslor mot Ellie när hon gråter för att jag inte kan göra vissa saker med henne.
Jag tycker själv det är skitjobbigt att se saker som behöver göras utan att kunna göra något åt det. Lite kan jag göra (och det gör jag) men knappast allt jag vill och som behövs.
I gengäld har jag skuldkänslor mot lillebror när jag anstränger mig och på så sätt riskerar hans säkerhet.

Ska jag dessutom behöva stå ut med dessa kommentarer? "Hon jag känner klarar minsann av att göra det och det.." "Jag själv klarade det här" "Du kan nog om du bara du gör på ett annat sätt" "Akta så du inte tappar din kondition".

Om det skulle vara så jäkla lätt, varför säger då barnmorskor och läkare åt mig att vila och lyssna på min kropp?? Om det inte är något farligt att jag anstränger mig, varför har jag då fått både sprutor och tabletter för att stoppa dessa sammandragningar?

Tycker ni verkligen att det är bättre att jag överanstränger mig och sen hänger på förlossningen var och varannan dag och trycker i mig bricanyl?

Kan ni försöka svälja era goda råd och kommentarer och låta mig sköta det här i samråd med min man, min barnmorska och diverse läkare jag träffar?  Det gör mig bara trött, ledsen och förbannad att lyssna på skiten.


Nattsömn

Nog för att huvudet snurrade när jag var gravid med Ellie men ingenting i närheten av det här. Hur trött jag än är på nätterna när jag ligger i sängen med tunga ögonlock och gäspar så är det helt omöjligt att stänga av tankarna och somna.
Häromnatten planerade jag planlösning på mitt drömhus. 
Inatt kom tanken upp vad som skulle hända om Olof dog. Där låg jag och grinade lite för mig själv och funderade på hur man bäst hjälper sina barn igenom en sån kris. Kom också på att jag lite hade glömt hur Olof vill ha sin begravning och vips kom jag in på ifall jag själv skulle dö. Började mentalt författa ett dokument med hur min egen begravning skulle se ut m.m. Tog inte lång stund innan jag låg med dödsångest och bestämde mig för att jag verkligen måste ta tag i att tigga till mig en livförsäkring. Sist jag försökte fick jag avslag men det är några år sen så det är dags att ge det ett nytt försök.
Tvingade tillslut över tankarna till pyssel, betongprojekt och heminredning och någonstans efter 4 somnade jag.

Om jag lyckades vakna skapligt i tid idag? Nopes! Lyckades öppna ögonen för en timme sen. Tur att solen skiner för idag vill jag ha en dag som känns lika bra som dom tidigare två.

Dags att stänga inblicken i en galen gravid hjärna. Nu ska jag gå och äta frukost.

2011

Kan väl inte direkt säga att 2011 var mitt år. Hela året bjöd på utmaningar i olika former. Hösten var värre än något jag upplevt på länge och jag kan väl inte säga att jag är helt återhämtad än, med jag har lärt mig en läxa, och som tur är har jag haft Nora att tjöta av mig till. Tack älskade du!

Självklart fanns det ljuspunkter, speciellt under sommaren. Egypten-resan, stugan på Orust, släktträff i Östergötland för att fira mormor och en hel del annat. Ellie har utvecklats, äntligen börjat prata lite och allmänt varit ljuset i mitt liv.

Detta år, 2012, kan bara bli bättre. Bara Ellie blir lite bättre så kan året börja på riktigt.

Våren kommer bland annat bjuda på den årliga resan till Kiel med svärfar. 4 året i rad blir det :)  Sen ska även jag, Olof och Ellie åka över till badhotellet i Danmark vilket ska bli jättemysigt. Räknar även med en resa till mor min inom en snar framtid, Ellie tjatar :)

En förhoppning med året är att bli lite pyssligare. Fick en virkbok av svärmor i julklapp med mönster för att virka blommor så planen är att lära mig läsa mönster. Nästa steg är väl att lära mig virka saker att fästa blommorna på ;)

Vill även inreda lite mer i lägenheten, fixa i Ellies rum och bli redigare med att laga ordentlig mat. Träna upp ryggen behöver jag också.

Detta är dock inga löften, utan lite förhoppningar och drömmar, löften har jag gett upp ;)

(nu ska vi packa ner barnet i vagnen och springa iväg till Ica för lite påfyllning i kylen, är lite knapert efter att vi kom hem från Köpenhamn)


Ibland

Jag bloggar dåligt. Lite trist för jag gillar själv att ha bloggen att gå tillbaka till och läsa. Men det ska bättre sig! Hösten har bara inte varit vad den borde vara och det tar lite tid att hitta tillbaka. Jag har lärt mig vad som är värt att lägga min energi på, nu sker återhämtning och uppbyggnad av ny energi som i fortsättningen endast kommer läggas på det viktiga i livet. Än så länge går allt lite upp och ner, vissa dagar är allt på topp och vissa dagar är det inte lika mycket på topp. Jag tror dock verkligen på en ljusning, eller jag vet att det kommer att bli bättre. Mycket positivt händer och som alltid är Ellie den största glädjen i livet, hon som kan få mig att gå från att känna mig nere till att kasta mig på golvet och kryp-jaga henne runt hela lägenheten tills varenda jeans-par jag har är sönderskavda på knäna och vi båda tjuter av skratt. Var vore vi utan barnen?

Ikväll ligger sömnen långt bort så vi ska rota fram chips och ostbågar ur kökskåpet och titta på en film. "Thank you for smoking". Jag har ju för övrigt slutat röka, ja det är väl några veckor sen nu tror jag, gött känns det!